Hur har en rundhäll
•
Rundhäll
En rundhäll är en sten eller bergkulle som slipats av inlandsisen. Rundhällar är släta, och de är vanliga i Skandinavien.
Vissa kan även ha "repor" eller isräfflor på ovansidan. Dessa skapas om fastfruset grus eller liknande i isens botten dras över stenens yta. Sidan som varit vänd mot isrörelsen, stötsidan, är oftast flackt rundslipad.
Rundhällar skapades då inlandsisens tryck sänkte smältpunkten på isen i botten. Detta gjorde att smältvatten bildades under isen så att isen blev mer instabil och rörlig. Isen började röra sig och slipade under sin färd stötsidan samtidigt som trycket spräckte hällen på läsidan. När smältvatten rann ner i sprickorna och sedan frös till is frostsprängdes hällen och läsidan blev skrovlig.
Exempel
[redigera | redigera wikitext]Vid södra sidan om Råstasjön i Solna kommun finns en rundhäll som är ett naturminne med tre korsande räffelsystem från senaste istiden. På Råstahällen kan man avläsa tre olika riktningar som uppkom unde
•
Morän – spår av inlandsisen
Rikblockig morän i Hälsingland
Foto: Jan-Olov Svedlund, SGU.
U-dal vid Grövelsjön i Dalarna.
Foto: Jan-Olov Svedlund, SGU.
Rundhäll utanför Uppsala.
Foto: Gustav Sohlenius, SGU.
Grusig morän från Hälsingland.
Foto: Jan-Olov Svedlund, SGU.
Extremt storblockig morän mellan Mora och Vansbro i Dalarna.
Foto: Johan Norlin, SGU.
Inlandsisarna har på olika sätt präglat Sveriges jordarter. De har plockat upp och omlagrat de tidigare vittringsjordarna, men även eroderat berggrunden och i samband med det delvis omformat dess yta. Exempel på sådana erosionsformer är U-dalar och rundhällar. Materialet som inlandsisen plockat upp har senare avsatts som huvudsakligen morän.
En jordart med växlande sammansättning
I de flesta delar av Sverige är morän den äldsta jordarten och ligger direkt på
•
Vid slutet av Prekambrium, för ca 550 miljoner år sedan, var berggrunden i Syd- och Mellansverige nederoderad till en plan berggrundsyta, kallad det subkambriska peneplanet (subkambrisk = belägen under de kambriska avlagringarna, peneplan = nästan plan berggrundsyta). På denna avsattes under Kambrium, Ordovicium och Silur sandstenar, skiffrar och kalkstenar i ett grunt hav. Dessa har till stor del eroderats bort, och den nuvarande landytan ligger i stora områden nära det subkambriska peneplanet.
I vissa områden är den plana subkambriska berggrundsytan extra välbevarad, exempelvis i östligaste Blekinge och Småland, där den fortsätter in under den kambriska Kalmarsundssandstenen, eller på Västgötaslätten. Där har de rester av de överliggande kambro-silur-sedimenten bevarats i platåberg som Billingen och Kinnekulle, skyddade från erosion av den hårda permiska diabasen som bildar dessa bergsplatåer.
I andra områden, som Närke- och Östgötaslätten, har dessa sedimentbergarter beva