Hur gamla är selma

•

Mårbacka

"Vet du vad, att jag har så godt som köpt Mårbacka. Det är åtminstone mundtligt aftaladt så i telefon, men intet kontrakt är ännu underskrifvet. Jag får ett gammalt hus, en gammal trädgård, en liten park, en allée några tunnland åker ett par källare ett dass, en damm, många vackra träd för 13 500 kr. Jag vet inte hur många gånger det är för dyrt, men jag kunde inte få det billigare/…/Jag var så orolig att jag fick magkatarr och inte fanns här en människa, som kunde råda mig. Men så bestämde jag mig och sedan dess har jag känt mig besynnerligt lycklig./…/ När jag går här i Falun, så kan det hända mig, att jag helt plötsligt märker, att jag gått i mina tankar på vägar och stigar i hemtrakten, och två morgnar har jag nu vaknat hemma i vårt gamla flickrum och känt doftande sommargrönska omkring mig och hört fåglar sjunga och inte på länge kunnat få klart för mig, att jag låg i min fina våning vid Faluns torg./…/ En besynnerlig hjärna ändå, som jag har

•

Selma Lagerlöf

Levde:	1858-1940 (81 år)
Titel:	Författarinna. Fick Nobelpriset i litteratur 1909
Far:	Erik Gustaf Lagerlöf (1819-1885)
Mor:	Elisabeth Lovisa Wallroth (1827-1915)

Biografi
Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på Mårbacka gård i Östra Emtervik i Värmland som dotter till löjtnanten och godsägaren Erik Gustaf Lagerlöf (39) och Elisabeth Lovisa Wallroth (31).

Selma var sjuklig från barndomen och ägnade därför mycket tid till att studera och läsa. Redan när hon lärde sig läsa vaknade lusten att skriva, och under de sista åren hon bodde hemma gjorde hon några försök att skriva vers, som emellertid inte gav något gensvar.

Vid 23 års ålder begav hon sig hemifrån för att skaffa sig den utbildning som hon ansåg att hon behövde. Efter ett års studier i Sjöbergs Lyceum (flickskola) i Stockholm fick hon inträde vid Högre lärarinneseminariet där hon sedan var i tre år. Vid 27 års ålder (1885) tog hon tjänst so

•

Selma Lagerlöf: Hem och stat

Mina herrar och damer!

Först och främst har jag att frambära ett tack till Kongressledningen, som har inbjudit mig att tala vid detta tillfälle, och i detta mitt tack ligger inte bara ett erkännande av den heder, som uppdraget innebär, utan jag vill tacka också därför, att Ledningen genom att göra mig till talesman för rösträttssaken har nödgat mig att för min ringa del söka komma till rätta med den skiftande och törhända världsomdanande företeelse, som heter kvinnorörelsen.

Ty – inte sant? – ett är att gå med i ledet, att tyst följa skaran, såsom jag hittills har gjort härvidlag. Så länge svarar man bara för sig själv, och så länge kan en fast tro på den nya riktningens praktiska nödvändighet vara tillräcklig. Ett annat är att stå fram och tillropa de förbi gående, att den rätta vägen är funnen och att den gör väl, som sluter sig till oss. Därmed tar man på sig ett ansvar, som inte kan bäras, utan att man har klart för sig, att rörelsen också är av d